I landet med världens högsta skatter…

3 12 2009

dör patienterna i väntan på läkaren.

Ja, vad finns det mer att säga. Det behövs privata alternativ för de som inte vill att ens nära och kära ska lämnas åt svensk, statlig sjukvård.

C.





Integrationspolitik 2.0

5 10 2009

Det kommer idag rapporter via TT att en allt större andel av de svenska barnen har utländsk bakgrund. Det här är intressant på flera sätt, men innan dess kommer den fånigt nog nödvändiga disclaimern. Vi förespråkar fri invandring. Blandning av människor är bra. Sverigedemokrater är knäppgökar. Det finns förstås en hel hög andra problem med Sveriges invandringspolitik. I alla fall, nyheten är intressant..

För det första:
Det är ytterst ovanligt att svensk media rapporterar någonting som ens avlägset kan väcka sympati för ”främlingsfientliga krafter”. En rapport av den här typen kommer säkerligen få många att tänka ”Ujujuj, har det verkligen blivit så illa?”. Folk blir livrädda när de ser hur den traditionella bilden av svenskhet bli hotad. Det är liksom okej att möta andra kulturer då man tar en falafel på fyllan, men att bo granne med en irakier vore hemskt. Media har praktiskt taget sluta rapportera om bilbränder, vilket leder oss till…

För det andra:
Varför är detta en nyhet? Alla svenskar som vistas utanför sin bostad bör känna till att det finns en hel del invandrare i landet. De skaffar barn, som också skaffar barn. Andelen svenskar som har utländsk bakgrund ökar naturligtvis hela tiden, dessutom kommer det nyanlända som vill bo tillsammans med sina släktingar.

För det tredje:
Varför tas inte de verkliga problemen upp istället? Hur hög är arbetslösheten bland invandrare? Hur många av de här barnen med utländsk bakgrund har inte klarat sig igenom högstadiet eller gymnasiet med tillräckliga betyg? Hur många av dem bor i en familj som helt och hållet är finansierad av andra svenskar?

Det finns två typer av ”rasism” i Sverige. Det finns den gamla vanliga fullständigt irrationella rädslan för främlingar som resulterar i att Sverigedemokraterna troligtvis kommer ta sig in i riksdagen nästa år. Sverige är till för svenskar, tycker de, och försöker hitta någon form av definition av svenskhet. Detta finns i de flesta etablerade partier med, t.ex. Folkpartiets krav på att kunna svenska, Kristdemokraternas tal om traditionell kärnfamilj och Socialdemokraternas åsikt att alla är tillsammans och helst ska vara likadana.

Den andra typen är inte rasism alls (utom i vänsterns ögon) utan handlar bara om den ytterst hälsosamma frågeställningen ”Varför arbetar och sliter jag för att betala åt någon annan som inte gör någonting alls?”. Detta har ingenting att göra med om den skattefinansierade bidragstagaren är irakier, spanjor eller eskimå. Eller svensk. Således ingen rasism över huvud taget. Trots detta använder vänstern (t.ex. Ali Esbati) hela tiden ordet rasism när det t.ex. föreslås en skattesänkning, eftersom den i genomsnitt inte resulterar i någonting positivt för den grupp av människor som kallas invandrare. Jag skulle vilja påstå att det är mer rasistiskt att kollektivt döma ut en grupp människor som oförmögna, eller inte tillräckligt kompetenta, till att skaffa eget arbete. Det är just det som sker, och det är också därför som föraktet för gruppen ökar, trots att varje svensk säkert skulle gjort samma sak i motsvarande situation. Du flyttar till ett främmande land med märklig kultur. Det första som händer är att du blir informerad om att du inte behöver arbeta, utan istället varje månad kommer få en fast summa pengar – och ännu mer för varje barn du har. Resultatet är inte svårt att förutse.

Slutsats? Vi förespråkar ett liberalt samhälle med maximal individuell och ekonomisk frihet. Fri invandring åt alla som är villiga att ta sig till och berika landet vi lever i. Frihet att starta egna företag. Frihet att arbeta utan krångliga regler, tillstånd och byråkrati. Samtidigt krävs eget ansvar av individen att se till sin egen försörjning, sitt eget skyddsnät, sina egna försäkringar. Genom historien har vi sett hur handel, kommunikation och umgänge mellan kulturer inte bara lett till stora framgångar och rikedomar, utan också stabilitet, vänskap och fred.

C.





Godisskatt? Jag tror vi fått fnatt!

24 03 2009
Aja baja, lilla medborgare!

Aja baja, lilla medborgare!

Jag rear ut mitt liv! Allt ska bort!

Det kanske är så att vi helt enkelt inte vill ha kontroll över våra egna liv? Det kan man i alla fall tro när man läser artikeln om godisskatt i dagens DN. Enligt en debattartikel signerad Cancerfonden i måndags menar man att tjockismaten orsakar cancer och att människor från de lägre samhällsklasserna löper större risk att få cancer på grund av dålig mat, än de lite finare och mer välutbildade människorna.

I dagens artikel som spinner vidare på detta menar man att svenskarna vill ha en skatt på godis och annan onyttig mat: allt som innehåller socker, fett och transfetter och annat snusk (snask?) ska beskattas extra hårt. Inte nog med detta – enligt SIFO-undersökningen som man refererar till bör svenska staten även subventionera nyttig mat, såsom grönsaker, frukt, ekologiskt spannmål och fiberrikt käk.

En liten fråga: har vi fullkomligt tappat förståndet? Det kan inte på fullaste allvar finnas människor som inte tror att fet och sockerrik mat är dåligt för hälsan. Och om de nu tror att det är harmlöst, är det då verkligen inte deras eget fel? Det är svårt att hitta ett mer individuellt val och ansvar, än vad man själv väljer att äta. Varför ska detta över huvud taget regleras via skattesedeln? Varför ska staten tala om för oss vad vi bör äta och inte? Experterna som uttalar sig i artiklarna menar att våra politiker är på tok för passiva och politikerna är försiktigt positiva i sina kommentarer. De är väl chockade, kan tänkas, över att folket kommer till dem och ber att få bli ännu mer detaljstyrda av politik och skattepekpinnar.

Mest talande är dock det kompakta föraktet för fattiga och lågutbildade som både experter och politiker ger uttryck för. Man säger mer eller mindre att de är för svaga och korkade för att kunna fatta bra beslut själva och att de därför vänligt men bestämt ska styras med påtryckningsmedel.

Vad sägs om följande: alla får ta mig fa-an bestämma själva vad man stoppar i truten. Så enkelt är det. Äter jag fet mat – då blir jag fet. Äter ungarna energirika sockerprodukter i överflöd – då blir de stirriga. Så enkelt är det och nej, detta kommer inte som en överraskning för någon. Skatter och pekpinnar är totalt och fullkomligt överflödiga.

Men nej då, vi vill ha mer skatter, de vi har i dagsläget räcker inte. GE OSS MER! vrålar vi som besatta masochister. Dessutom vill vi att staten ska betala för att vi ska äta frukt och grönsaker. Ursäkta mig, men betalar vi inte redan för detta genom det massiva jordbruksstödet?

Idioter…

/Jacques Pot