Budgetbabbel

16 04 2010

Hur du än släpper slantarna, så rullar de åt samma håll

Med anledning av debatten kring Alliansens vårbudget har Dick Erixon idag skrivit en så klockren bloggpost angående detta, att den förtjänar ett särskilt omnämnande: ”Alliansen tog hem budgetduellen”.

Erixon går direkt in på att beskriva något som jag tycker är så sällsynt helrätt:

”Sanningen att säga, stod jag knappt ut under riksdagens budgetdebatt igår. Jag avskyr den sura, bittra familjegrälstonen som av någon anledning svenska politiker har så lätt att anlägga. Därför redogör jag hellre för de mer analyserande kommentarerna i tidningarnas ledarsidor, som vädjar till vårt förnuft snarare än till primitiva känslor”.

Alldeles riktigt. Hink-och-spade-tonen är både enormt tråkig och vanlig i svensk politik och är en av anledningarna att jag själv knappt klarar av att kolla på en TV-debatt utan att tycka att det bara blir pinsamt. Känslomässiga argument och käpphästar väger av någon anledning tyngre än objektiva fakta, vilket är helt åt helskotta. Där har svenska riksdagen en hel del att lära i retorik av det brittiska parlamentet.

Sedan redogör Erixon för en mängd olika ledarsidor, men själv avslutar han bloggposten med något som jag tycker att det är konstigt att så få andra fäster uppmärksamheten vid:

”Själv tycker jag det är märkligt att alla tycks ha glömt hur Mona Sahlin ville kasta många statliga miljarder efter Saab och alla företag som fick problem under finanskrisens inledning. Hur hade statsfinanserna sett ut om hon varit statsminister”?

Ja, det kan man ju verkligen fråga sig. Och varför låter vi detta förfärliga fruntimmer och hennes anhang komma undan med så mycket skitsnack utan att granskas hårdare i sömmarna?

Läs även i SvD och G-P om budgetsnacket.

/Jacques Pot

Annonser




Åkesson äger

20 10 2009

Jimmie Åkesson

SD:s Jimmie Åkesson och C:s Maud Olofsson drabbade samman i TV-soffan i SVT. Givetvis talade man invandring och Olofsson (vår vice statsminister) framstod som raljant och obalanserad, medan Åkesson var förhållandevis lugn och hade en saklig ton. Slutsatser att dra av detta är att Jimmie Åkesson äger.

Vafalls, säger den vakne läsaren och sätter piptobaken i halsen, har Konstant Magasin på blott ett par dagar gått och blivit SD-anhängare?

Lugn käre läsare, självfallet menar vi icke detta. Nej, jag önskar helt enkelt konstatera att SD:s partiledare äger frågan om integration. Det har varit en så brännhet och känslig fråga under så många år i Sverige, att ingen politiker med självbevarelsedrift ens vågat röra den med en 10-meterspinne. Minns avhyvlingen som Lars Leijonborg fick när han föreslog att kunskaper i svenska språket borde vara ett rimligt krav att ställa på den som trots allt vill bli svensk medborgare. Han utmålades som allt från lite lätt främlingsfientlig, till kryptonazist. Alltså har denna fråga varit fri för vem som helst att knycka. Vilket också har skett. Eftersom ingen har vågat ta tag i frågan och vågat diskutera de problem, men också de möjligheter, som finns med invandring har fältet varit öppet för en smilfink av Åkessons kaliber att dyka upp och ”vara modig” genom att prata om frågan.

De etablerade partierna vet inte hur de ska bemöta honom. Det blir fel vad de än gör. Väljer man att försöka tysta ner honom genom att inte släppa in SD i de fina salongerna och ta en öppen och ärlig debatt med dem, ja då vinner SD martyrpoäng hos sin väljarbas. Men det är ju extremt märkvärdigt att det alltid blir så fel när de andra partiledarna faktiskt debatterar med Åkesson, vilket de nu är tvingade till. De tvingas till det eftersom SD nu är en politisk kraft att räkna med och i och med att de tvingas har Åkesson vunnit ännu en seger – det sker på hans villkor. Sättet man väljer att debattera med honom visar hur villrådiga de etablerade partierna är. Det kan inte bli något annat än fel ur en taktisk synpunkt, när man av rädsla för att inte kunna definiera sig själv och sina egna synpunkter som tillräckligt vitt skilda från SD:s, ser sig tvungna att diskutera just SD:s hjärtefrågor med dem hela tiden – invandring och integration. Vilket annat parti får en sådan lyxbehandling, att de alltid får prata om sina favoritfrågor?

Därför gjorde faktiskt Expressen en storartad politisk gärning när man intervjuade Åkesson och klargjorde från första början att man inte skulle tala om invandring, då detta talats om till leda i andra intervjuer med honom. Gott så! Vad blev det då kvar att diskutera? Hur långt räckte SD:s tankegods i andra ämnen? Vad blev kvar när man skrapat av det tunna lager av fernissa som man använder för att hålla ihop sitt parti?

Ytterst lite.

Det hela kokade ner till en väldigt tunn soppa av glidande svar, undvikande av frågor och vaga formuleringar. Därtill uppvisade Åkesson en dålig kunskap om vad partiet han företräder säger sig tycka i olika frågor och han visade med all önskvärd tydlighet att han är dåligt påläst om, tja, allt som inte rör invandring. Intervjun rekommenderas varmt, speciellt för de som är positivt inställda till SD. Ett litet, men ack så talande, utdrag:

Ni vill enligt ert program ”ge försvarsindustrin resurser att utveckla nya produkter”. Hur mycket och till vad?
– Det svenska försvaret ska vara en garant för att vi får behålla vårt oberoende. Men hur mycket, ja det är ju väldigt svårt förstås.
Nästan hela försvarsindustrin är utlandsägd. Ska skattemedel ges till utländska bolag inom vapenindustrin?
– Jag kan inte avgöra det här i dag, det får naturligtvis utredas.
Hur mycket pengar vill ni lägga på försvaret?
– Utgångspunkten är förstås att det måste ökas. Men jag vet ingenting om det ekonomiska utrymmet nästa år.

För att sammanfatta: bla, bla och svammel, svammel.

Alltså: så fort SD inte får prata om sina favoritfrågor så framgår det att det finns ytterst lite av substans i förpackningen, men desto mera varm luft, folkhemskramande av socialdemokratisk modell och falukorvsfascism.

Ska det vara så svårt för de etablerade partierna att förstå detta? Det är upp till alla riksdagspartier att avväpna Åkesson genom att ta diskussionen om invandring och integration på allvar och genomföra konkreta förbättringar på detta område.

/Eder förbundne, Doktor Konstant

Uppdatering: i ljuset av den kritik som SD har fått utstå efter sitt utspel om att islam är det största hotet mot Sverige efter andra världskriget har SD funnit sig tvungna att gå ut med källorna till sitt utspel. Det visar sig, förstås, vara ett hopkok av halvsanningar, missförstånd och icke konklusiv statistik som ligger till grund för deras påståånden, vilket har lett till rejäla sågningar. Emedan jag tycker att det är utmärkt att den bakomliggande informationen nagelfars rejält kan jag inte låta bli att fundera på följande sätt – hur utmärkt hade det inte varit som varje parti granskades på detta sätt? Jag är övertygad om att Vänsterpartiet skulle få svårt att försvara sina idéer om att det behövs 200 000 nya jobb i offentlig sektor. Samtliga riksdagspartiers omhuldande av LAS, som skyddar de odugliga och stänger ute unga och kapabla människor från arbetsmarknaden, skulle med största säkerhet visa sig vara mycket svårt att försvara. Och så vidare, och så vidare.

Uppdatering 2: Sanna Rayman är i en ledare inne på exakt samma spår som vår blygsamma redaktion – att man ska ta debatten med SD, men att den då ska föras på en nivå som är högre än Maud Olofssons sandlådeargumentation. Hon får även med den mycket viktiga poängen att ”islamism är förstås ett stort problem, men det gör det inte okej att generalisera”. Just så. Människor ska bedömas utifrån sina individuella dygder, inte efter en smetig stereotyp.





Inflation i Duck Tales

7 08 2009

Underhållande och så enkelt formulerat att ett barn kan förstå. Varför gör då inte riksbanker och politiker det?

(via Svanberg)

C.





Into the great wide open

8 04 2009

Mona Sahlin, Wanja Lundby-Wedin och (s) fortsätter att störta likt ett JAS-plan i styv kuling. Väljarnas förtroende för Sahlin är nu nere i vad som måste anses vara en bottennivå för en socialdemokratisk partiledare. Den patologiskt giriga Lundby-Wedin håller sig krampaktigt fast vid sitt jobb, när hon logiskt sett är den som självmant borde lämnat in sin avskedsansökan. Med stelopererade leenden sitter de båda företrädarna för Sveriges arbetare i morgonsoffan och försöker imitera något som liknar avspänd hjärtlighet och ärlighet. Resultatet ter sig mediokert.

Är någon förvånad? Mona har inget att säga om ekonomin, allt (s) och den övriga oppositionen kan göra är att gnälla över att regeringen inte pumpar in tillräckligt mycket pengar i kommuner, landsting och myndigheter för att klara av krisåren. Vilkas pengar, nänns man fråga? Jo våra pengar, förstås. Oppositionen kräver att politikerna ska muta oss med våra egna pengar. Vi på redaktionen är icke roade av denna ”lösning”, annat än att vi betraktar den som varieté-humor.

Lundby-Wedin och LO ska vi inte ens prata om. Deras förtroendekapital torde anses vara fullkomligt förbrukat vid det här laget. Som Aftonbladet skriver: vad ska Lundby-Wedin tala om på 1:e maj – vädret? Redaktionen är förstås överlycklig över att Lundby-Wedin sitter orubbad i sitt bo – vilket formidabelt ok om halsen på den s.k. arbetarrörelsen inför nästa val!

Hur ska dessa personer kunna övertyga Sveriges arbetare om att rösta på dem i nästa val? Sahlin är en populistisk vindflöjel som historiskt visat sig vara allt annat än hederlig, har fuskat och fifflat överallt hon kommit åt och därtill har hon misslyckats med varenda politiskt uppdrag hon någonsin fått och dessutom misslyckats i sin patetiska sejour som företagare. HBT-frågor, queerteori och jämlikhet står högst upp på listan över hennes prioriteringar. Prata om ekonomi och hon ser ut som en hund man visat ett korttrick för. Den chict arbetarklassiga Lundby-Wedin har visat sig vara en minst lika god kålsupare som någon girig champagnehävare på Stureplan som kompenserar sin brist på talang med fiffel. Därtill borde det ifrågasättas huruvida hon lider av dyslexi, då hon icke verkar kunna läsa innantill i papper hon sätter sin signatur på. Säkerligen finns det i så fall någon käck ABF-kurs för att övervinna detta handikapp.

Är det någon som på allvar tror att denna ickedynamiska duo kommer att kunna övertyga grovarbetare att rösta på (s) i nästa val? Att de framstår som trovärdiga för en byggarbetare? Att en svetsare tycker att de är ärliga? Att en sjuksköterska tycker att de verkar ha rätt prioriteringar? Att döma av Lundby-Wedins framträdande inför Byggettan torde svaret vara nej.

Arbetarrörelsen befinner sig alltså i fritt fall; utan bra ledare, utan goda förebilder, ingen politik att tala om, den politik man vill föra går enbart ut på att kritisera regeringen över att den inte är tillräckligt släpphänt och frikostig med skattebetalarnas medel i kristider.

Doktor Konstant sätter diagnosen: going down.

/Eder förbundne, Doktor Konstant

-Wanja, det synes mig att vi störtar? -Käft och styr, Mona!

-Wanja, det synes mig att vi störtar? -Käft och styr, Mona!