Det kommer idag rapporter via TT att en allt större andel av de svenska barnen har utländsk bakgrund. Det här är intressant på flera sätt, men innan dess kommer den fånigt nog nödvändiga disclaimern. Vi förespråkar fri invandring. Blandning av människor är bra. Sverigedemokrater är knäppgökar. Det finns förstås en hel hög andra problem med Sveriges invandringspolitik. I alla fall, nyheten är intressant..
För det första:
Det är ytterst ovanligt att svensk media rapporterar någonting som ens avlägset kan väcka sympati för ”främlingsfientliga krafter”. En rapport av den här typen kommer säkerligen få många att tänka ”Ujujuj, har det verkligen blivit så illa?”. Folk blir livrädda när de ser hur den traditionella bilden av svenskhet bli hotad. Det är liksom okej att möta andra kulturer då man tar en falafel på fyllan, men att bo granne med en irakier vore hemskt. Media har praktiskt taget sluta rapportera om bilbränder, vilket leder oss till…
För det andra:
Varför är detta en nyhet? Alla svenskar som vistas utanför sin bostad bör känna till att det finns en hel del invandrare i landet. De skaffar barn, som också skaffar barn. Andelen svenskar som har utländsk bakgrund ökar naturligtvis hela tiden, dessutom kommer det nyanlända som vill bo tillsammans med sina släktingar.
För det tredje:
Varför tas inte de verkliga problemen upp istället? Hur hög är arbetslösheten bland invandrare? Hur många av de här barnen med utländsk bakgrund har inte klarat sig igenom högstadiet eller gymnasiet med tillräckliga betyg? Hur många av dem bor i en familj som helt och hållet är finansierad av andra svenskar?
Det finns två typer av ”rasism” i Sverige. Det finns den gamla vanliga fullständigt irrationella rädslan för främlingar som resulterar i att Sverigedemokraterna troligtvis kommer ta sig in i riksdagen nästa år. Sverige är till för svenskar, tycker de, och försöker hitta någon form av definition av svenskhet. Detta finns i de flesta etablerade partier med, t.ex. Folkpartiets krav på att kunna svenska, Kristdemokraternas tal om traditionell kärnfamilj och Socialdemokraternas åsikt att alla är tillsammans och helst ska vara likadana.
Den andra typen är inte rasism alls (utom i vänsterns ögon) utan handlar bara om den ytterst hälsosamma frågeställningen ”Varför arbetar och sliter jag för att betala åt någon annan som inte gör någonting alls?”. Detta har ingenting att göra med om den skattefinansierade bidragstagaren är irakier, spanjor eller eskimå. Eller svensk. Således ingen rasism över huvud taget. Trots detta använder vänstern (t.ex. Ali Esbati) hela tiden ordet rasism när det t.ex. föreslås en skattesänkning, eftersom den i genomsnitt inte resulterar i någonting positivt för den grupp av människor som kallas invandrare. Jag skulle vilja påstå att det är mer rasistiskt att kollektivt döma ut en grupp människor som oförmögna, eller inte tillräckligt kompetenta, till att skaffa eget arbete. Det är just det som sker, och det är också därför som föraktet för gruppen ökar, trots att varje svensk säkert skulle gjort samma sak i motsvarande situation. Du flyttar till ett främmande land med märklig kultur. Det första som händer är att du blir informerad om att du inte behöver arbeta, utan istället varje månad kommer få en fast summa pengar – och ännu mer för varje barn du har. Resultatet är inte svårt att förutse.
Slutsats? Vi förespråkar ett liberalt samhälle med maximal individuell och ekonomisk frihet. Fri invandring åt alla som är villiga att ta sig till och berika landet vi lever i. Frihet att starta egna företag. Frihet att arbeta utan krångliga regler, tillstånd och byråkrati. Samtidigt krävs eget ansvar av individen att se till sin egen försörjning, sitt eget skyddsnät, sina egna försäkringar. Genom historien har vi sett hur handel, kommunikation och umgänge mellan kulturer inte bara lett till stora framgångar och rikedomar, utan också stabilitet, vänskap och fred.
C.
